TORE  FRYKMER - DOKTORAND LUNDS UNIVERSITET
Tove Frykner forskar om hur man agerar i kris, främst hur de formella aktörerna, som räddningstjänst, kommuner och regioner, agerat under pandemin. Tove, som har mer än ett halvår bakom sig av digital undervisning på universitetet, är van vid zoom. Hon menar att krishantering och krisberedskap har ställts på sin spets i och med coronapandemin.
 
Ämnet idag handlar lite grann om mänskligt beteende vid kriser och hur samhället hanterar kriser. Vanligt delar man in krishanteringen i en cykel. Man arbetar ofta med före, under och efter. Just nu är vi inne i den andra vågen och mitt inne i ”under”. Tove forskning handlar mycket om hanteringsfasen och hon beskriver att hon har mindre insyn i hur man förebygger och hur man återhämtar sig.
Man pratar mycket om de beredskapslager som Sverige tagit bor, men krisberedskap handlar mer om att bunkra förnödenheter och mer om att stärka samhällets förmåga att hantera och förebygga kriser. Krishantering används under det akuta skedet. Då försöker samhället bemöta det som pågår. Räddningstjänst, polis, ambulanssjukvård, myndigheter, kommuner och regeringen har ansvar för olika delar av samhället och hanterar kriser på olika sätt.
Det är viktigt att komma ihåg att vi alla är delar av krishanteringen. V har alla ett ansvar. Vi som invånare har ansvar för att hålla en hemberedskap för att vara beredda på om det händer något. Kommuner har också ett utökat ansvar för invånarnas säkerhet. Det finns en överlappning mellan regioner och kommuner som har visat sig vara problematisk. Bland annat synligt under Corona genom tex beställningen av skyddsmaterial.
Region är en form av kommun, medan länsstyrelsen är statlig myndighet. Länsstyrelserna är regeringens förlängda arm och ombud i geografiska områden. Länsstyrelsen har ansvar för det som inte är stort nog för att vara en egen myndighet och som ska hanteras på länsnivå. Krishanteringsaktörer kan också vara privata företag. Men numera kan även privata aktörer ha viktiga samhällsviktiga funktioner. Ex el – Eon mfl, vårdföretag, Skånetrafiken.
Varför vi beter oss som vi gör? Är Coronabunkring verkligen sann? Hur agerar den enskilda personen vid en kris? När det är långt mellan kriser finns det en risk att vår krisberedskap så blir vi sämre och sämre. Toves känsla är att man numera har färre beredskapsövningar som förbereder både organisationer och personer för större kriser, än vad man hade under tex kalla kriget. Människor förbereder sig för den senaste krisen, men kan inte se in i framtiden och förbereda sig för det som ännu inte hänt.
Broschyren - Om krisen eller kriget kommer – belyser att vi alla har ett extra ansvar för att hålla så kallade Hemberedskap. Att man ska klara sig utan samhällets hjälp i upp till en vecka. Det finns en fara i att vi har en bild av hur människor agerar vid kris till skillnad för forskning om hur man faktiskt reagerar. Det gäller att förbereda för information och aktiviteter som stärker det positiva beteendet.
Den förutfattade meningen är att vi är irrationella, egoistiska, drabbas av panik, plundrar eller på annat sätt skor oss på krisen. Men forskningen visar på motsatsen. Vi håller ihop som grupp, delar med oss och om plundring sker, vilket är mycket sällan, handlar det i sådant fall om överlevnad (mat, vatten, förnödenheter). Krishantering får inte baseras på antaganden utan ska se de drabbade som resurs.
 
Har vi då panikbunkrat under covid 19?
Det handlar också om att vi ser på det som händer i butiker (med tomma hyllor mm) för vad det kan vara. Är det verkligen tecken på panik eller är det snarare människor som gör som de bör och förbereder för att ta ansvar för sin egen säkerhet. Beror det på minskade transporter eller förändrade köpmönster pga. hemarbete? Den gapande tomma hyllan kan vara en ögonblicksbild som media förstärker och behöver inte vara en bild av negativt beteende.