När jag var liten ville jag bli svensk mästare i ridning. Och miljonär. Nu blir man ju inte miljonär av att hålla på med hästar. Men upplevelserna jag fått genom åren har gett ett värde långt högre än så. Till vardags drar jag fram genom skogen runt Fulltofta med min egen Madamm, men i september i år förverkligade jag en dröm jag haft sedan länge. En riktig långritt. Ett äventyr på hästryggen.
Vi hade tre huvudkriterier, mina vänner och jag, när vi valde vilket ridäventyr vi skulle ge oss ut på. Först av allt skulle det vara just äventyrligt. Hästarna skulle ha det bra och det skulle erbjuda en naturupplevelse av annat slag än det vi har hemma. Vi tittade på resor över hela världen, men fastnade för ett tio dagar långt ”Ridäventyr i Draculas rike” tack vare de goda recensionerna, den rimliga restiden. Och Dracula. Sant.
I arla morgonstund ger vi oss iväg. Tre förväntansfulla, ridvana äventyrare. I resväskan har vi termosar för kaffe, ridkläder, skavsårsplåster för ett helt fotbollslag och babypuder. Inflygningen över Cluj Napoca, Transsylvaniens största, och Rumäniens andra största, stad är ett sceneri av berg, kullar och floder.Rumänien och särskilt Transsylvanien bär mycket tydliga spår av de krig och konflikter som ägt rum i området. Landområdet är rikt på naturresurser och kampen om dessa i det svårtillgängliga området har präglat landskapet. Tjocka murar med skottgluggar och tortyrkammare från svunna tiders härskare, grunda diken genom gräskullarna där såren från första världskrigets skyttegravar snart jämnats ut, betongvärn från andra världskriget och sist men inte minst en kvarlämnad tomhet hos den äldre generationen i spåren av Nicolae Ceaușescu’s kommunistiska styre.
Vi rider över kullar och diken, klättrar upp och ner för branta backar med hästar säkra på foten likt bergsgetter. Vi får spenvarm mjölk i en petflaska till kaffet och snaps innan maten. Vi får timmar av tystnad, där ljudet av hästarnas hovar, fågelkvitter och bäckars porlande är det enda vi hör. Vi får Transsylvanien från insidan, genom berättelserna från guiden som rider med oss, från dofterna av granskog och mynta och från lavarna som likt uråldriga skägg hänger från grenarna.
Vi får en oförglömlig upplevelse där träningsvärken från alla skratt känns mer än de skavsår som oavsett barnpuder och ganska långa promenader bredvid hästen uppstår. Vi får uppleva gästfrihet och magiska utsikter samtidigt som vi ser och känner den fattigdom som präglar delar av området.
Beskrivningen i arrangörens program må vara uppfyllt endast till 75 %, vi bodde inte på värdshus och gästgiverier, utan högst enkelt hemma hos. Men äventyret, sällskapet och upplevelsen var minst sagt 100 %.
- Åsa Kalee, sekreterare i Rotary Malmö Slottsstaden och hästäventyrare
- Åsa Kalee, sekreterare i Rotary Malmö Slottsstaden och hästäventyrare